Ja, jag är nervös ändå ut i fingerspetsarna.
Som många vet vid det här laget har jag tingat valp...

Mitt val när jag träffade N att välja bort hundarna ur mitt liv var det värsta jag gjort någonsin...och det gör ont i hjärtat vareviga dag!
Hundarna har varit en del av mig så länge jag levt och jag känner mig inte komplett utan dem, på sätt och vis har jag lilla Akira kvar men henne träffar jag allt för sällan och i ärlighetens namn så smärtar det både henne och mig mer när vi skiljs åt igen än när vi inte ses. Akira är en Amstaff, en ras jag verkligen rekommenderar till barnfamiljer med stooort tålamod! =) Hon är så go, helt genomsnäll och tålig. Lovley!!!!

Så nu ska jag ta chansen/risken igen...denna gången krävs det dock ofantligt mycket disciplin både från mig och barnen för att det ska funka, och det är inte ens säkert att det kommer att gå iallafall.
Så det är en av mina farhågor, den andra är att jag hoppas att jag lyckats välja en ras som är frisk!!!!
Har haft min beskärda del av otur och sjukdomar med mina hundar att efter jag blev tvungen avliva två älsklingar på samma gång sa jag ALDRIG MER...har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv!
Lilla Jeppe som led av kvalsterallergi och var tvungen att få sprutor och kortison mer eller mindre dagligen kämpade så länge det bara gick men till slut tog sjukdomen ett för starkt fäste på honom, Japanese Chin, en ras som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta.
Klara som jag bara fick behålla knappt ett år, hon var aldrig frisk...jag gjorde allt i min makt för att bygga muskler och få upp henne i vikt men det gick inte, hon magrade av och började spy mer och mer. Efter otaliga besök hos Vet. och massor med pengar nedlagt på alla diverse undersökningar, jag tom. tvingade dom att kolla saker och göra tester, ultraljud och röntgen fast dom inte riktigt höll med mig om mina misstankar.
När hon blivit så dålig att hon fick ligga inne med 41 graders feber och dropp så tog jag beslutet att enough is enough...

Då tog jag både Jeppe och Klara på samma gång.
 Jag satt på golvet tillsammans med båda två, först fick dom den  lugnande sprutan tillsammans och då tog jag Jeppe i famnen medan Klara låg med huvudet i mina knän, när Jeppe fått den andra sprutan somnade han in jättefort, hans lilla sjuka kropp behövde inte mycket för att hjärtat skulle stanna.
När han var borta så lämnade jag över han till mamma och så la jag mig på golvet med Klara och höll om henne och strök hon över nosen och huvudet tills hon också sov...
Sen la jag dem tillsammans, Klaras tass över Jeppes kropp, pussade dem farväl en sista gång och lämnade rummet.
Ett rent helvete rent ut sagt!!!!

Klaras kropp skickades på obduktion och jag fick mina misstankar bekräftade, hon hade en kronisk sjukdom i njurarna, ena njuren var totalt ihopskrumpnad och den andra fanns det inte mycket kvar av...hon hade inte levt mycket länge till iallafall och det fanns inte något att göra för henne...
Det var iof skönt att höra när vet. förklarade för mig att jag gjort allt jag kunnat för henne och att jag inte gjort något fel, det fanns tom. vissa på kliniken som fällde ett par tårar för henne eftersom vi varit där så mycket och dom lärt känna henne.
 Trots att hon alltid var sjuk så var hon en helt underbar, lojal hund som hela tiden visade mig hur mycket hon älskade mig och trots att hon inte orkade ville hon göra allt jag bad hennne...Schäfer, en underbar men sjuk ras...

Den ras som jag faktiskt aldrig haft några problem med har varit Papillon, dom har aldrig varit sjuka, har aldrig behövt besöka vet. om det inte varit för vaccinationer....eller ja, ett kejsarsnitt, men det är en annan historia...
En helt underbar ras och vore det inte för att dom löser massvis med päls så skulle det förstås ha varit aktuellt denna gången men jag måste försöka minimera på den punkten för Nisses skull.
Jag själv tycker dock det är kul med mycket päls på hundar, gillar att bada, klippa och borsta, särskilt inför utställningar.
Däremot kan det vara svårt att hitta riktigt bra hundar numera, finns så många av dem att aveln har blivit sisådär...
För stora, för små, för runda huvuden, för uppstående fjärilsöron, för lite uppstående öron, bettfel, dålig pälskvalitet...ja, you name it. 

Jag har alltid haft en dröm om en liten uppfödning av småhundar och har haft två kullar varav en visserligen varit blandras men den andra blev riktigt lyckad och jag är nu stolt mormor till flera champions! =)
(Detta var Papillon)
Efter den kullen ville jag köpa in en till tik men hon blev alldeles för liten för min smak, vill inte avla på för små hundar då dom kan få problem under förlossningarna, dessutom hade hon ett bettfel så jag valde att sälja henne vidare som sällskapshund istället.
 Det är ett val jag gjort ett par gånger faktiskt, och det är något som inte faller alla i smaken men dom flesta förstår ändå, vill man avla eller ställa ut så kan man inte spara på hundar som inte "passar" för ändamålet, det låter hårt men så är det...
nu blev det ändå inget av mina drömmar då jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken ras jag skulle satsa på och jag hade en karl vid min sida som hellre ville ha lite större hundar men men, jag är glad att jag haft möjlighet att äga så många olika raser för nu vet jag precis vilka egenskaper jag söker i en ras, efter vad jag vill göra och ha ut av hunden. Alltså måste utseende komma i andra hand, och eftersom jag inte längre har intentioner att föda upp så hoppas jag bara på en frisk hund och skönhetsfel har mindre betydelse.
Nog för att det inte gör något om han är perfekt för jag skulle vilja ställa ut men det får jag se som en bonus...=)

Åh, detta blev ett långt inlägg och passar inte de flesta av mina läsare men jag var tvungen skriva av mig, skulle kunna fortsätta i all evighet om detta ämne men jag måste sätta punkt nu.
Längtar och fasar på samma gång tills jag får hämta hem min bäbis, snart snart kommer jag att få fortsätta med allt som jag älskar...ser fram emot många timmar på bruks och i skogen och det bästa av allt är att nu måste man börja röra på sig igen, väldigt välbehövligt, både för kropp och själ....

Sänder en tanke och en puss till mina älskade änglahundar!   






Å så Akira! Hehehe....