Jag hatar att bli gammal!!!
Att bli gammal innebär att alla andra blir äldre också och det i sin tur medför att folk i min närhet som jag älskar och bryr mig om drabbas av fruktansvärda "saker".

Igår fick jag två tråkiga besked med bara någon timmes mellanrum...ibland känns det verkligen som att marken under en rämnar och på nåt sätt ska man klara av att stå kvar stark och balansera på kanten utan att följa med ner i djupet...

---

Gah! Jag känner mig återigen maktlös, och i sådana här situationer är det just det man är, man kan inte göra ett skit!
Vill vara där för båda två men i ett av fallen är det inte "min" kamp denna gång.
Nä det är bara snällt stå åt sidan och försöka visa alla inblandade att jag tänker på dem och att jag finns här.
Det känns dock så märkligt eftersom jag suttit där i liknande situation förut med den familjen och jag kan inte sluta älska dem och känna att jag hade velat finnas där även denna gången.

Jag har ingen aning om någon anhörig till familjen läser min blogg och i dagsläget är det inte aktuellt heller att sitta och läsa blogg men jag vill iallafall, om inte annat för att lätta mitt eget hjärta, säga...

Jag tänker på er varje sekund och jag håller alla tummar och tår för att det ska sluta lyckligt även denna gången så vi får behålla honom ett tag till.
Mitt hjärta värker för er och för honom, älskar er alla så mycket!!!
Ta hand om varandra! 

---

Idag ska jag däremot åka till sjukhuset och ta hand om "de mina"...fick ingen ny lägesrapport därifrån igår så jag vet inte alls vad som händer, försökte ringa men fick inget svar...är det ett bra eller dåligt tecken??
Jag hoppas att det var bra och att jag inte alls behöver åka någonstans utan kan se fram emot att hon får komma hem istället.
I detta fallet känns det lite konstigt också, hon som är drabbad här har jag stora förhoppningar att det ska gå bra. Helt enkelt för att hon är en kvinna med skinn på näsan, hon är både tuff och tjurig så jag tror inte att hon kommer att låta någon sjukdom eller något tillstånd knäcka henne!
Däremot är jag riktigt orolig för närmaste anhörig som också är närmast anhörig till mig...jag vet inte om han kommer att palla detta om inte allt blir bra...
Tänk om det bara blir "ganska bra"...fixar han det då tro???

Åh, Jag älskar er så mycket !

---

Till er båda, det är inte dags ännu, nej nej, det finns så mycket mer kvar att leva för och så mycket mer att uppleva!

Puss och kram!