Nu är våren här och med den som på posten den årliga deppen....
Jag blir tokig!!!
Jag ser solen och myser av tanken på att vara ute men jag vill inte! Jag vill ingenting!
Bara tanken på en promenad eller en skotertur gör mig trött...

Jag är trött...så j-a trött!
Trött på att ha ont, trött på att vara mamma, trött på alla funderingar, trött på att må dåligt utan anledningar...helt enkelt trött på att vara trött!!!
Skulle kunna sova hela dagen om jag fick, tur i oturen så kan jag inte det för det blir absolut inte bättre...

Lever med en man som inte förstår det här med depressioner, det är inte så lätt att förstå, det köper jag, men det är så himla jobbigt att inte bli förstådd...
inte så lätt att förklara nåt som är totalt oförklarligt...jovisst går det väl att dra till med medicinska termer, där finns en logisk förklaring men det gör inte det i min hjärna...där är kaos!!!

När jag inte mår bra så påverkar det ju förstås resten av familjen, inte ens indirekt utan direkt och med stor kraft. Med barnen flyter det väl på ändå förutom att dom har en mamma som sällan ler eller ens pratar i onödan...jag är fruktansvärt inåtvänd och det är något som kommit på senare år...
Men N påverkas på så sätt att så fort jag har en downperiod så blir han också nedstämd...jag kan förstå det men det är jobbigt att se och det lägger så stort ansvar på mina axlar som redan är nedtyngda med min egen skit...jag måste alltså kämpa för oss båda annars funkar inget!

Igår sa N något som verkligen rubbade min egen uppfattning om mig själv...

För att dra en lång och komplicerad historia kort så kan man väl säga att efter Niklas så har jag jättesvårt att gråta, vara arg eller ens känna total lycka...jag gör det bara inte...utan jag drar mig inåt och blir tyst som muren...skitjobbigt är det! Skulle så gärna bara vilja skrika och gråta så all skit rinner av mig och så är det bra men jag tror att jag förbrukat alla mina tårar...

Så han sa...det är konstigt att du kan älska när du inte har förmågan att känna andra känslor...

Va?!...jag som alltid har identifierat mig som en känslomänniska,,,vad är det frågan om? Är det så? Att jag inte kan känna? Eftersom jag inte kan gråta, vara arg, vara glad osv...? Är det helt enkelt bara ett spel för mig själv eller för andra?
Jag har ju massor av känslor i kroppen, det känner jag men exakt VAD är det som jag känner?
Jag kan faktiskt inte sätta fingret på det...brukar oftast identifiera dem som att jag är olycklig, men då kommer oföljdaktligen frågan...Har jag någonsin varit lycklig? När blir jag nöjd? Jag söker efter ett sorts antiklimax som aldrig dyker upp...

Hursomhelst, det här med att älska då?
Jag vet ju att jag älskar barnen, kan inte leva utan dom men helt ärligt, hur KÄNNS det? Jag vet vad som förväntas av mig gentemot barnen, jag pussar och kramar, sitter nära och gosar, berättar dagligen hur mycket jag älskar dom och hur mycket dom betyder för mig men hur känns det inuti? Jag känner precis som vanligt...hur ska man känna? Vem kan sätta ord på känslor och beskriva? Inte vet jag, jag vet bara att jag vet att jag älskar dom...för mig är det huvudsaken.

Och N då...Samma där, jag vet att jag älskar...men borde det kännas mer? Nu börjar jag bli allvarligt orolig att jag går  miste om något helt fantastiskt...nu har jag ännu mer ont i magen...Tack för det N!!!
Som att jag inte har nog att grubbla på så ska jag nu analysera denna underliga fråga/påstående sönder och samman....

Som sagt...jag älskar? våren men jag hatar den med!!!

Nu har jag varit mer öppenhjärtad och personlig än jag varit på väldigt väldigt länge...och jag hade faktiskt inte alls tänkt dela sådana här saker i min blogg men det är så förbannat skönt att få skriva när jag annars inte får ett enda ord ur mig.
Så jag hoppas inte att ni ändrar allt för stor uppfattning om mig, för trots mina funderingar så är jag ändå samma Monika!

Hoppas ni har en riktigt härlig vårdag och att ni låter solen skina in i ert hjärta!
Många kramar!!!

Edit: Måste bara förklara så det inte missuppfattas vad jag menar när jag säger att jag är trött på att vara mamma...
Jag menar helt enkelt att det är jobbigt att inte kunna leva upp till den man vill vara när man inte mår bra och att jag just nu känner att jag saknar en annan roll i mitt liv vid sidan att vara mamma...så enkelt var det med det!